Tror inte nån orkar läsa min långa erfarenhet med gerbiler men skriver det ändå ^^

Allting började sen alltid. Jag har alltid varit förtjust i djur men min favorit är hundar. Har alltid velat ha en hund men jag nöjde mig med vilket djur som helst. 

När min bror flyttade till stockholm till en lägenhet som var tänkt för honom (mina föräldrar reste mycket och jag bodde i en annan stad) så gick vi förbi en djuraffär som var precis vid närheten. Där gick vi in och såg två gerbiler. Vi hade pratat om att skaffa tamråtta men mamma skulle aldrig gå med på det eftersom hon tycker att svansen är äcklig. Jag minns hur vi lutade oss mot buren och där såg vi några gerbiler. Dom var perfekta! Söta och hår på svansen. Vi kom överens om att min bror skulle köpa ett par när han var ensam. Han var en stor kille nu och kunde bestämma själv! 

Tillslut (med mammas tillåtelse och allt) så köpte dennis två gerbiler. Dom var ganska gamla (1 år) och vi fick dom båda för priset av en. Dom kom att heta Tjockis (för hon var tjock) och Flintis (för hon var flintskallig, antagligen p.g.a. en obehandlad dermatit).

När det var min tur att flytta ihop med min bror så var jag 16 år gammal och fick ta vidare min brors gerbiler. Vid den punkten hade tjockis tydligen ätit ihjäl sig (jag vet inte om det är sant) och flintis hade fått en gerbil-hane som kompis, Råttson. 

Jag var förväntansfull att få se små gerbilbebisar men det hände aldrig mellan dom två. Ibland kunde man se unga råttson lite småsur sitta vid hjulen då han inte var välkommen i stugan. 

Flintis dog en hemsk död p.g.a. örontumör. Jag kunde inte så mycket om gerbiler och inte heller om sjukdomar och att ta en gerbil till en veterinär kändes så märkligt, det tyckte mina föräldrar. 

Flintis dog och snabbt så köpte jag en ny liten tjej på djurbutiken i Stuvsta, huddinge. Flingan kallade jag henne, en blond liten osäker sak som råttson tog väl hand om. Jag vet inte hur långt tid det tog men en vacker dag så kändes flingan så tung och tjock. Det tog inte så lång tid innan tre små ungar föddes. 
Två av dom var Agouti, precis som pappa Råttson, och den tredje var Argente, precis som mamma flingan. Mamma vart helt kär i ungarna när dom började få päls och var oemotståndligt söta. Jag bestämde för att behålla en av dom och det skulle vara en av dom bruna. Utan att ha tänkt på det så blev det snabbt att jag började kalla dom för muffinsar. 

Jag minns hur jag stod framför spegeln med båda bruna gerbiler och bestämde att jag skulle behålla den som höll sig längst på min axel utan att fly då jag ville ha en lugn gerbil som skulle sitta på min axel. Det var Muffins jag behöll, den mest underbara gerbilen jag någonsin har haft. Resten gav jag till samma djurbutik som jag köpte flingan. 

Muffins och min relation var speciell. Den började inte så bra. Hon var överallt och ingenstans, kunde inte sitta still en enda sekund. Att sitta på axeln var inte ens en fråga om. Jag brukade ha henne på soffan när vi kollade på tv men hon skulle kissa och bajsa överallt och fly hela tiden. Jag vart galen på henne, hatade henne mer än vad jag gillade henne. Jag började även släppa mina gerbiler mer lösa. Mamma gillade inte det men sakta men säkert så blev hon vad vid tanken. Jag har dom lösa på skrivbordet där dom skulle tugga sönder allt som gick, speciellt Muffins. 

Fler kullar kom att födas och mitt rum blev allt mer fylld av burar. Andra kullen var stor, 6 ungar där alla var argente förutom två, den ena var black och den andra var darked ayed honey. Dom där två sista behöll jag och kom att kallas för Hugin (den ljusa) och Munin (den svarta). Utan att egentligen tänka på saken eller om jag gjorde fel så råkade jag behålla en han-gerbil. Jag hade vid denna tillfälle en mamma som bråkade med Muffins över Råttson, Råttson som ville sätta på både Flingan och Muffins och en han-unge. Av någon extremt dålig anledning så valde jag att sätta muffins tillsammans med hugin och munin och låta flingan och råttson vara tillsammans. Ni kan nog redan gissa hur det kommer att sluta…

Strax därpå föddes ännu en kull där jag inte behöll någon av dom. 

Flingan kom att föda några kullar till (stackarn) och i slutändan så hade jag tre burar. Råttson dog av doftkörteltumör och gav flingan en stor vila. Flingan fick leva med sin dotter Plutt, som var en kopia av henne, Muffins fick leva med Munin efter att Hugin hade haft ungar med Muffins och Hugin fick bo med en lillebror, Svartnos. 

Och så fick dom leva tills…

Det är nu alla tråkigheter kommer. En en kväll då jag hade Muffins och Munin lösta i rummet så gick jag ut för att hämta yogurt. När jag kom in igen men händerna fyllda av allt möjligt så tog jag mig en titt på var dom var och gav dörren en lös liten knuff så att den stängde sakta. Sen så såg jag hur Muffins sprang full far mot dörren och hur dörren stängdes sakta…Allt i slovmotion. Pang fick min allra käraste gerbil av dom alla, min favorit, min bästa vän, mitt allt fick dörren precis på tinningen. Allt vart bara stilla. Jag lämnade ifrån mig allt och hukade mig ner helt kallsvettig. Muffins började darra, Munin hade sprungit fram för att se vad som hade hänt och så började blod spruta ur muffins öron samtidigt som hon darrade. Det tog inte lång tid förrän hon låg livlöst på marken och blodpölen blev bara större. Jag skrek efter mamma för hjälp men det var inget hon kunde göra. Den här bilden jagar mig än idag, 3-4 år sedan det hände. Världens finaste muffins bara borta på grund av mig. 

Jag var ganska snabb vid att köpa en ny Muffins till Munin. En exakt likadan Agouti som Muffins och hon fick namnet Muffins II. Jag antar att jag försökte ersätta den gerbilen jag hade förlorat men det blev inte samma sak. 

Sen den händelsen blev jag mer innaktiv med gerbilerna. Jag släppte dom löst men det vart inte samma sak. 

Jag hade också skaffat kille då och hade även mindre tid till dom, var oftast borta. En dag när jag kom hem, mina föräldrar hade rest bort och det var bara jag och gerbilerna kvar i huset så såg jag dörren till mitt rum öppet. Jag lämnar den alltid stängd ifall någon skulle smita så det var en miss. Jag stängde dörren till lägenheten och gick in i rummet. Flingan sprang förbi mig på golvet, "har dom rymt?" tänkte jag och gick fram till buren efter jag hade tagit henne. Dom hade gnagt igenom dunaburen och hoppat ner. Nu var det att leta Plutt. Jag letade överallt och jag blev bara mer och mer nervös. När jag hade letat klart utan framgång så blixtrade jag till. Jag gick sakta fram till badrummen och såg hinken fylld med vatten. Jag lutade mig över den sakta men såg ingen plutt ligga där. Jag pustade ut men jag lyfte moppen lite och där dök en livlös plutt ur den gråa vattnet. Jag började skaka och med försiktighet lyfte jag upp henne med en plastpåse. Jag vart helt chockad och det är jag än idag. Usch, nej, jag får ångest jag bara tänker på den dagen. 

Flingan fick vara ensam ett tag tills Hugin fick en tumör i örat. När den blev större och blodig så tvekade jag inte och tog honom till veterinären där han fick somna in för 906 kr. 

Jag satte Svartnos och Flingan tillsammans, något som fungerade utmärkt och nu hade jag bara två burar kvar. 

Jag flyttade till umeå och tog med dom såklart.

Flingan kom att bli över fyra år gammal. Hon var den bästa, raraste och goaste gerbilen någonsin. Hon dog av ålderdom, inga tumörer och inga sjukdomar. Hon var minsann en frisk liten ängel. Svartnos fick somna in dagen efter hon hade dött, han hade en tumör i Doftkörteln.  

En bur kvar. Munin dog innan flingan han gå bort. Antagligen av lunginflammation. Efter en vecka med att kämpa med medicin och få henne bättre efter veterinärens råd så hittade jag henne död i akvariumet. Jag köpte Luna eftersom Muffins var ändå ung (tyckte jag men total missberäkning). Muffins dog halvår senare av samma anledning som Munin men henne avled veterinären då det var alldeles för jobbig behandling. 

Nu har jag Luna i ena halvan av akvariumet och min nya Arya i den andra. Luna är verkligen inte lik nån av dom gerbilerna jag har haft då hon har stark temperament och svårt att acceptera andra. 

Jag har lärt mig oerhört mycket och jag har gjort oerhört många misstag. Mina gerbiler har varit mina mini hundar innan jag skaffade min hund Scarlet. Jag älskar verkligen gerbiler och tycker dom är fantastiska djur men efter allt jag har upplevt, och jag har bara lyckats skrapa utsidan av allt här, så känner jag mig nöjd och vill vila. Jag vill inte ha fler problem mellan gerbiler, jag är trött på att gråta efter varje gerbil jag har förlorat och jag hatar att se dom somna in hos vet och jag är trött av alla otäcka minnen som följer efter mig. Det skulle vara trevligt med en paus men åh andra sidan så skulle rummet kännas så tom utan den fina akvariumet med gångar och gnagande gerbiler som gör ljud efter sig. Jag har iaf gerbiler i två år till, hoppas dom jag har nu lever längre än så och dör av ålder som flingan.