Jag tycker om dem för att de är trevliga, söta, små charmiga djur. Aggressivitet vågar jag nog påstå är ovanligt hos gerbiler generellt, i så fall har något gått snett i uppväxten eller så har de fått taskiga gener i bagaget.
De flesta bits aldrig, de kan vara skygga men min erfarenhet är det är ganska lätt att tämja bort skygghet med lite tålamod (Och solrosfrön eller mandelspån, något av detta brukar gå hem. )
De är fina att titta på och är riktigt skickliga på att göra gångar i hårt packat spån. Det är kul att se när de springer runt i, och gräver, sina tunnlar. (Lite som myrsamhällena man kanske hade när man var liten ) De är också riktigt duktiga på att strimla papper och massakera toarullar.
De två vanligaste temperamentsproblemen tror jag jag är: Att de är "stirriga" och liksom "på helspänn" när de sitter i handen, har svårt att koppla av i människors sällskap helt enkelt. Eller att de inte riktigt vågar närma sig handen utan hellre gömmer sig.
Men detta brukar på de flesta gerbiler vara ganska lätt att åtgärda, enligt min erfarenhet, bara man har lite tålamod. En gerbil med bra temperament kan "spinna" (sitta i handen och typ vibrera) och söka mycket kontakt med oss människor! Och de flesta gerbiler är trevliga och absolut inte bitska av sig.
Tror detta blev ganska långt men om du undrar något speciellt är det bara att fråga!

En sak till: Om du vill vara säkrare på att få en tam gerbil kan det vara en bra idé att hitta en seriös uppfödare, man kan få tama gerbiler från djuraffärer (Mina två tamaste gerbiler är och var djuraffärs-gerbiler) men då är det mer ett lotteri, då man kan råka dra nitlotter. ;)

Tack för svaret! :)
Jag det verkar som att jag drog en nitlott med mina..
Dom  verkar ju mysiga ändå

en del är riktigt tama, hade ett par zooaffärs gerbiler förra året, de fick springa lösa i vardagsrummet, de rörde aldrig en kabel sedan kom de när man ropade på dem, brukade klättra upp i knät och upp på axeln på mig och kolla runt lite innan de skulle ner på mer äventyr eller in bakom videon och sova

Jag drog nog en nitlott med andra ord :P

Jag tror att det beror mycket på en själv också hur tama de blir, det är nog en kombination av både individen och på en själv.

Min mamma mus var nio månader när hon kom till mig från djuraffär där hon hade det väldigt dåligt och var ensam. Hon var otroligt skygg när hon kom hit och det räckte att man rörde sig minsta lilla så sprang hon iväg i panik.

Men nu är hon en av min tamaste gerbiler, med mycket lugn och tålamod . Men det är klart , en del inte tama på samma sätt även om man hanterar dem mycket och varsamt.     

ja det är ju tålamodet somdet handlar om, mina senaste gerbiler som dog av ålder kom till mig vid 1,5 års ålder
de högg så att fingrarna sprutade blod, men jag brudde mig inte så mycket för jag har bra läkkött
när de upptäckte att handen inte var farlig, då kom de upp i famnen på mig direkt de kunde sitta och äta mat i mina händer etc
det tog mig 1,5 vecka från att hugga till att sitta och njuta i handen

ett bra råd är ju att ha tålamod och att inte vifta så mycket med armar och händer
inte jaga dem utan låta dem få komma fram till dig

#7 det var det jag gjorde med dom jag hade, men det funkade inte :(

De är ju så fantastiskt roliga att sitta o titta på! Jag har mina i arbets/läsrummet bredvid soffan, o jag kan sitta hur länge som helst och titta på dem, hur de röjer i buren, rusar hit o dit o stressar för att hinna fixa allt så som de vill ha det. makulera äggkartoner ett par sekunder, ett snabbt dopp i sandbadet, jobba lite på sina gångar, äta en bit, o så på äggkartongerna igen :)

O nyfikna är de, så snart man öppnar buren ska de vara med o se vad man gör (man stökar väl inte ner i deras bur de sliter så hårt med?!), kolla om man har något godis till dem o gärna klättra lite på händer o armar. De är ju inga vidare klättrare, men är begåvade med ett härligt självförtroende som gör dem övertygade om att de klarar allt :)

Gerbiler är undeerbara husdjur :)