Vila i frid älskade, underbara, vackra, fina, knasiga Li…

Du blev plötsligt svag och sjuk, aldrig sett en gerbil tappa lisgnistan och tyna bort förut, det var hemskt.
Dina ögon var hela tiden slutna eller halvslutna, du magrade av, orkade knappt göra någonting, äggpulver åt du massvis, men inte mycket annat, du började även dra dig undan din flockmedlem (Han kom och försökte tvätta dig och värma dig, men det märktes att du inte ville, du ville inte sova med honom, du ville helst sitta i något hörn, ensam. Jag vet inte om du försökte tala om för honom att det inte kuna vara ni för evigt, eller också för att du inte ville att han skulle upptäcka hur svag du var. Jag vet inte… Men det spelar ändå ingen roll längre.)
Åh, vet inte vad jag ska säga… Du var så snäll och fin och allt det där…!
Hoppas du har det bra nu vart du än hamnat, jag hoppas du får vara tillsammans med din älskade syster Lo, då blir du nog överlycklig…
Döden var både hemsk och fridfull, mamma hade precis ringt veterinären för att boka tid, men bara några minuter efter det plockade jag upp Li, först gick jag till altanen med henne i mina händer, varför vet jag inte, fick någon intuition som sa att hon nog ville se solstrålarna och hur vackert allting var nu.
Sedan gick jag in och satte henne i knät, plötsligt började hon rycka i hela kroppen, var riktigt läskigt, inte varit med om något liknande, plötsligt låg hon på sidan i mitt knä, fortsatte rycka ännu våldsammare den här gången i några sekunder.
Så låg hon bara där, död. Hemskt, fridfullt.
Jag fick ett smyckeskrin av mamma att lägga henne i, så bäddade vi med bomull, papper från hennes och burkamratens bo, sedan dekorerade jag med rosenblad i två olika färger, en hel ros och lite andra blommor från trädgården. Det var ganska vackert, faktiskt.
Väntar på att pappa ska begrava henne, ska se till så att hon får en underbart vacker minnesplats.
Det förtjänar du, älskade Li.
Åh, underbara gammelråtta… Varför just du?

Bilden är från förra sommaren…