Hej, nu fick jag lust att skriva av mig hur det har gått med min gerbil hona Greta.

Jag vet ingenting om hennes bakgrund, men jag antar att hon kommer från en djuraffär.

För flera år sedan blev jag väldigt intresserad av tamråttor. Jag läste böcker in och ut, tittade på internet och proppade in mig all kunskap jag behövde. Länge pratade jag om råttor, råttor dit, råttor hit. Jag tittade på blocket, i djuraffären.. överallt.
En gång nämnde jag för min privat-ridlärare att jag skulle skaffa råttor. Hon sa då att hennes systerdotter hade två stycken till salu. Systerdottren hade visst tröttnat på dem och ville sälja dem med bur och all tillbehör. Jag slog förstås till direkt och skulle hämta dem någon dag senare. Jag hade förberett allt och var jätte nervös. Tänk att jag äntligen skulle få skaffa råttor!

När vi kom dit så stod buren redan i hallen. Men något stämde inte. Råttorna bor väl inte i en dunabur?
"Vad roligt att du kunde ta hand om våra gerbiler!" sa dem. Gerbiler? tänkte jag.
Det visade sig då att min ridlärare kallar alla gnagare för råttor. Så när jag kom hem så stod jag där med dessa två små gerbilhonor som jag inte visste något om. Dagen där på åkte jag direkt till biblioteket och lånade en bok.

När jag hade läst ut den så försökte jag att ta upp någon av dem. Det visade sig att dem var jätte skygga. Den ena - Hjärtrud - sprang och gömde sig bara jag närmade mig buren. Men den andra - Greta - var lite nyfiknare men ville inte att jag skulle röra vid henne.
Jag blev helt frustrerad och undrade vad jag hade gett mig in på. Jag kunde tyvärr inte lämna tillbaka dem, så jag fick helt enkelt tämja dem. Det var lite svårt eftersom att dem var ett år gamla.

Vid några tillfällen när jag städade buren så smet Hjärtrud. Det kunde ta upp till två timmar att fånga henne. Och jag vet inte hur många gånger hon bet mig. Ett bett och blodet sprutade. Men jag hade inte hjärta till att avliva henne.
Greta däremot kunde jag åtminstinde ta upp utan att hon bet mig. Men hon blev väldigt nervös och började bajsa eller kissa. Det var så tråkigt att se att det inte blev så stora framsteg med att få dem tama.

En höst kväll när jag hade haft dem i 3-4 månader så fick jag inte se någon vacker syn när jag kom hem.
Hjärtrud var död. Något hade hänt medan jag var i stallet. Jag blev väldigt ledsen och började gråta. Hon var alldeles kall, hennes lilla kropp var död. På bakbenet hade hon ett stort sår och det var blod i hela buren. Jag försökte titta om hon hade gjort sig illa på något i buren. Men tillslut förstod jag att dem hade bråkat. För Greta var lite blodig på vissa ställen och inget i buren verkade farligt.

Nu.. efter ett och ett halv år sedan jag hämtade dem är Greta fortfarande ensam. Jag har inte vågat sätta ihop henne med någon. Men hon har blivit tamare! Nu kan jag ta upp henne och bära henne utan att hon blir rädd. Jag kan till och med klappa henne när hon är i buren utan att hon springer undan.
Och hon älskar att springa löst i mitt rum. Hon kan springa runt i flera timmar och tycks aldrig bli trött. Det var till och med så att när jag låg i min soffa och tittade på TV medan hon sprang runt så hade hon lyckats ta sig upp i den och sprang fram till mig. Den stunden kommer jag alltid minnas!

Nu har jag äntligen tagit mig modet att sätta ihop henne med två gerbiltjejer. Jag letar just nu efter en uppfödare och hoppas jag hittar någon. Så att Greta kan vara lycklig sitt sista år.

Tack för att du läste! :-)