Jag gjorde det inte förut, mest för att jag inte trodde att jag var värd lika mkt som alla andra, att alla andras åsikter var viktigare än mina. Det gjorde väl i längden att jag tvivlade på allt om mig själv.

Jag fick pojkvän efter ett tag och visst märktes det då att jag kanske borde ha älskat mig själv först och främst.. Men nu har jag iaf accepterat att kroppen är som den är, och jag vet att det inte är något fel på den, utan den är ganska fantastisk ändå. Och vips när jag ändrat bilden på mig själv så blev förhållandet mycket bättre! Jag kunde faktiskt ta åt mig allt fint han sa/säger om mig.

Hoppas alla andra tjejer också inser det, man mår ju så mycket bättre när man vet att man är supersnygg som man är! :)

Åh, dessa förb*****e ideal!

En kille sa en gång till mig: "Det syns om du är nöjd med dig själv, är du det så brukar andra också vara det"

Ta vara på det, allesammans, även killar har dessa problem, men det göms ofta undan. Deras ideal är inte en dans på rosor att följa heller.

Alla unga människor slåss med att se ner på sig själva, kille som tjej. Men när det gäller tjejer är det mer framlyft och pratas mycket mer om.

Vad det beror på?
Ptja, inte vet jag. Men tror nog att det alltid varit så, mer eller mindre, i alla tider näst intill.

Jag hade jätteproblem med det här när jag var yngre. Desto äldre jag blir desto lättare har jag för att acceptera mig själv; min kropp, min stil och mina åsikter. Allt i ett paket.

Problemet är jag övertygad att det för mig grundats av vänner och familj, som så välmenande kommit med råd angående kost och träning. Som 14-åring (165cm lång och runt 50kg) fick jag höra av en kompis att jag borde tänka på vad jag äter eftersom jag hade "feta lår och fet mage", och i födelsedagspresent fick jag en fettförbränningsbok av en släkting. Ingen reagerade på det och ingen reagerade på att jag hellre slutade äta och till slut gjorde illa min kropp pga att jag blev besatt av att träna. Kunde t.ex. hoppa hopprep 3 timmar om dagen. Gjorde illa rygg/ben/fötter och hamnade hos farbror doktorn.
Jag satte upp massa konstiga regler som att t.ex. ingen fick fota mig från brösten och neråt, för att jag skämdes. Att bli skrämd med saker som diabetes, hjärtproblem, dittan och datten som skulle hända om jag gick upp i vikt… det hjälpte inte direkt.

Nu, flera kilo tyngre, börjar jag ändå få självförtroendet tillbaka. Det handlar verkligen inte om vikten, det handlar om hur du ser på dig själv. Ibland har jag "återfall" då jag känner mig jätteful och alldeles för fet att vistas offentligt, men det förstör inte längre mitt liv som det brukade göra. Det kontrollerar mig inte.
Det är klart det fortfarande är viktigt för mig att folk inte tycker jag är ful men jag bygger inte upp hela mitt liv runt det direkt. Att kunna skita i det är också en stor frihet. :)

Men tjena, vad är det med mig att skriva överdrivet långa inlägg? XD

Jag har själv varit än av dem som avskydde min kropp vid 14-15-16 år och även i tidigare åldrar. Jag hade hört så mycket hur dålig jag var och till slut höll jag med. Jag såg mig för kurvig som gav mig fel uppmärksamhet, med en smal midja och större byst än jämnåriga ville jag bara gömma mig. Jag var trött på att folk antastade mig och jag ansåg jag inte var mer än vatten värd.

Det hela slutade med att jag tröståt och hade stora kläder på mig. Kläder som var mörka och gav budskapet att låta mig vara. Jag blev välldigt olik än den människan jag var. Jag gick upp 8 kilo och blev lite mullig. Och avskydde min kropp och mig själv. Och givitvis kommenterade mins släktingar om det hela. Men till slut kom en vändpunkt. jag var trött på att hålla på så.

Sakta blev jag nyttig och började träna. Och jobba på att se det som var bra. Jag fick självförtroende av att jag klarade av att göra den joggning rundan och blev stolt. Detta ända som under den mörka perioden var att jag fick genom mitt budskap under den tiden var det ingen som gjorde någonting sådant mot mig och det tyckte jag om.

Idag är jag en självsäker person och det som inte dödar en gör en starkare. Jag är idag optimitsk och tycker idag att jag ser bra ut. Och jag märker jag lättare få kontakt med andra människor. I texten blev lite personligt, men önskar åt andra att tycka om sig själv och nå självinstinkt.

ne emma det är inte bar du som skirver för mycket Men det här väll ett ämne man inte kan skriva för lite om.

Eller hur man kan ju fortsätta för alltid:P

De flesta har nog lite komplex, och vill ha något som någon annan har. Alla har olika förutsättningar och ser olika ut, jag o en kompis pratade häromdagen, och insåg att om vi bytte ex bröst eller rumpor skulle vi se skrattretande ut. Med fördelar kommer också nackdelar och när man väl uppnår ett mål om hur man vill se ut så ändras många gånger nått annat som man då blir missnöjd med. Jag tror att många bli missnöjda för att andra klagar. Ex om någon med smalare ben klagar på dem eller någon med mindre näsa klagar på den tänker man såklart; och mina ben då, hur tjocka är inte dem? Hur stor är inte min näsa?

När jag var yngre (och även ibland nu också) så kommenterade min mamma sin kropp, som att hon var tjock och var tvungen att träna m.m m.m    Jag tog antagligen efter henne och började tänka likadant. som tur är så har jag inte nog med självdiciplin för att börja träna extremt eller äte jätte lite, så jag höll mig på stadig nivå.

Den riktiga vändpunkten för mig kom nog när min bästa vän (vi har känt varandra enda från BB) blev sjuk (anorexia).  Det fick mig att vakna och inse att man inte kantänka så mycket på hur man ser ut. dessutom var jag ju på ett sätt tvungen att acceptera mig själv för att stötta henne och se till att hon insåg att man inte behöver vara spinkig. Den vändpunkten var viktig, för tillslut så började jag faktiskt tycka att vikten är obetydlig.

emma och eternity:  Långa inlägg är ju så roliga att läsa :) själv är jag för lat för att skriva superlångt ^^ Men läser gör jag gärna ;)

Jag hade själv problem under min skolgång med folk som kallade mig en himla massa saker, för dem var det mest på skoj men för mig tog orden ganska snabbt vid. Jag är inte speciellt tjock men jag är inte modellsmal heller. Jag har varit en av dem som skadat mig själv med vilje, dock inte på det sättet som folk ofta kallar Emo idag, mina sår fanns inte för att visas upp eller skrytas med, jag tyckte bara det var hundra gånger bättre med fysisk smärta än psykisk.

Jag fick aldrig någon hjälp från någon under den tiden som jag mådde värst, jag fick kämpa själv och mina föräldrar tyckte bara det var någon tonårstrots jag hade kommit in i när jag slutade äta.

Men sen började jag gymnasiet och började trivas med folk runt om mig, jag drog mig inte längre från att gå till skolan, och idag är jag fullt nöjd med mig själv och trivs med min omgivning, jag kan nu umgås med mina killkompisar osv igen utan att känna mig besvärad :) Dock får man alltid leva med sina ärr, så jag uppmanar alla som mår dåligt över sig själv att kräva hjälp, för det är samhället skyldiga oss, det är de som startat allting