Men gud så bra sagt Emma! Och det kan absolut tillämpas på många djurarter!

Word…!

Har inte särskilt mycket att tillägga. Det är så det är tyvärr. Man kan inte undgå att det är 99% av fallen är färgavel på smådjur som gäller. Även köpare efterfrågar särskilda färger när de letar djur, så det är ju också en fråga om tillgång/efterfrågan. Ett bra och trevligt temperament är för mig en självklarhet, jag sätter inte ett snygg djur i avel som har ett knäppt temperament eller är ostabil på något sätt. Mitt huvudintresse är just genetik och färgavel, men det betyder inte att jag inte sätter ett högt värde på hälsa eller temperament. Jag avlar i första hand för min egen skull och strävar alltid att avla på det bästa avelsmaterialet färg och typmässigt.

Jag håller med absolut, men det var en kommentar jag reagerade på:

"Du kan inte drastiskt förbättra allt. Det går inte att färgavla samtidigt som du på allvar temperamentsavlar."

Det går absolut att både färgavla och temperamentsavla. Men det blir så galet mycket svårare då båda avelsdjuren måste ha både perfekt temperament OCH färg, samt bra släkt. Så visst kan man både färg- och temperamentsavla, men det ska alltid, alltid vara färgen man tummar på om det behövs, aldrig temperamentet!

Underbart Emma! Du har satt ord på varenda tanke jag har tror jag. Färgen har ingen som helst betydelse för mig. Jag vill ha mysiga, sociala och friska husdjur.

#4 Vart ska du hitta sånna djur? Berätta, jag vill ha en del av kakan! Perfekt temperament OCH färg, samt bra släkt? Förlåt, men det är ett önsketänkande.
I teorin kanske man kan göra båda, men i praktiken är det svårt nog att försöka sig på EN av sakerna. Som jag sa, "bra" är en sak… förbättring är en annan. Du kan inte drastiskt förbättra storlek, temperament, färg osv på samma gång. Inte med kunskap i sånt fall utan med stor tur, för inget djur är perfekt.

"Perfekt" temperament existerar bara i teorin, och visst kanske du kan temperamentsavla samtidigt som du får fram bra standarddjur men då måste slumpen vara så att alla bäst tecknade djur också måste vara fantastiska på temperamentsfronten också… Teoretiskt möjligt, men väldigt väldigt liten chans.

Jag tycker att standard är viktigt. Det gör inte att jag tycker att pet är oviktigt. Pet säger mer om ägaren, hur djuret är skött och omvårdat. Det är i regel snälla gerbiler som blir placerade i standard, senast igår på SM såg jag att alla kvar i finalen på domarbordet satt helt stilla och bara kikade omkring sig när de dömdes. Temperament är en del av bedömningen precis som typ, tjocklek och färg.Tycker jag;)

Ja, men jag tror ingen av de som tävlade i pet va temperamentsavlade i ordets fulla innebörd.
Jag har själv ställt ut 4/5 djur i standard och de är alla urmysiga så visst vet jag de. :) Men nu vill jag sluta för det har fått mig att fokusera på fel saker.

På vilket sätt är standard viktigt?

Det är viktigt för att man ska kunna bibehålla egenheterna hos de olika färgerna. För att man ska kunna behålla rödheten hos agoutin och svärtan hos black. Personligen skulle jag tycka att det vore tråkigt om det vackra med de olika färgerna försvann. Det är dessutom mer än bara temperament som bedöms i pet, tex typ.

Men visst, jag kan förstå vad du menar. Fast även om standard inte borde vara upphöjt från det andra tycker jag fortfarande att det borde finnas kvar.

Nu går ju jag mer efter råttavel än gerbilavel, men det är tråkigt att du säger som du gör. För uppenbarligen så tummar du på temperament då du säger att perfekt temperament bara existerar i teorin. Handlar det om råttor så skulle nog inte många avla på råttor som inte har "perfekt" temperament.

Jag skulle aldrig avla på färg om djuret jag tänkt para inte har bra temperament, vilket i princip betyder "perfekt temperament".

#11 Är det tråkigt för att jag är realistisk? Tummar jag på temperament om jag säger att det inte finns perfekt temperament? Snarare motsatsen.
Jag tror inte ens på uttrycket "perfekt". Det finns INGENTING som är perfekt, och om du säger att ditt avelsdjur är perfekt betyder det endast att du har blundat för vissa fel hos det djuret. Inget annat.
Jag skulle aldrig köpa djur (särskilt inte avelsdjur) av någon som kallar sina djur perfekta. Man kan älska någon men alla har en dålig sida. En uppfödare bör känna till sina djurs brister också.

Om dina djur är perfekta antar jag att ni vinner varenda utställning ni är med på, både pet och standard?

Jag älskar mina djur och de har bra temperament… många riktigt riktigt bra, men jag skulle aldrig drömma om att kalla dem perfekta. Att sträva efter det perfekta djuret är en sak, men man måste fatta att det är ett mål man aldrig kommer att nå. Det är bara dit man ska sikta för att hamna så nära som möjligt.

Säger du bra temperament så är jag med, men säg inte perfekt för perfekt betyder att det inte finns någonting att förbättra och då har ju du redan de ultimata råttorna och råttaveln skulle inte behöva gå längre.

Och färgerna… de kommer att vara egna utan någon standard. Som jag sa, standard är ett mänskligt påhitt… färgerna är det inte. :) De som tycker det är viktigt att behålla riktigt kolsvarta svarta utan vita tassar, kör hårt. Själv tycker jag det är onödigt, svarta gerbiler med vita tassar duger för mig. Men jag kan bara följa min egen väg.

Har inte orkat läsa allas svar men jag håller med dig helt och fullt, EmmaJo!

Inom musvärlden har vi två typer av möss. Den "svensktypade" och den "engelsktypade". I England kallas de "svensktypade" Pet type. De är alltså oftast bättre i temperament och hälsa än den engelska "snyggare varianten". Det värsta är att man sällan ser rent svensktypade bland uppfödarna utan mycket engelskt och korsningar för att få in lite av båda. Men jag vill inte ha lite av båda! Jag vill ha ett underbart sällskapsdjur!

När det gäller möss finns det också en väldigt viktig aspekt. Att hanar(som även de är flockdjur) inte kan gå ihop. Det gör att det finns många deprimerade mushanar i världen som sitter ensamma. Men det finns uppfödare som avlat fram hanar som fredligt kan bo tillsamans, ibland en månad, ibland ett halvår och ibland hela livet! Enligt mig är det ett av de viktigaste avelsmålen man borde ha! Det går lååångt före standard för min del! :O

När det nu är så svårt att baka ihop allting i samma paket har jag faktiskt också lite svårt att förstå att hälsa och temperament inte prioriteras som det borde. Jag skulle ge fanken i standard och satsa på att verkligen försöka göra goa, välfungerande sällskapsdjur.

När det gäller just råttor så finns det faktiskt ganska mycket temperamentsavel tycker jag. Vi har väl minst tre reggade uppfödare som enbart sysslar med temperament? Och inte finns det väl sådär jättemycket superstandardråttor i Sverige heller..

Visst finns det vissa saker man måste tänka på utseendemässigt när man avlar för att man inte ska få fram djur som till slut blir direkt vanskapta, så typ är nog ganska viktigt att ha koll på. Men jag efterlyser fler uppfödare som tar temperament och hälsa på allvar! Och jag tycker även att klubbarna borde stödja detta istället för att kräva att man även ska pyssla med standard.

/EN SOM GER *** I DERAS UTSEENDE!

#13 Har hört om det där med mössen… verkar helt sinnessjukt. Bra att du inte bryr dig om det! Då finns det alltid hopp iaf. :)

Kan förklara lite tydligare det här med att man inte kan temperamentsavla och färgavla samtidigt för de som inte förstår vad jag menar.
Om du har en kull gerbiler, så ska du välja ut det bästa avelsdjuret. Färgen är lättast att avgöra vem som är bäst och temperament/hälsa är lite svårare. Men nu är det ändå så att det är högst otroligt att samma gerbil som fått finast färg också ska ha fått bäst temperament. Om du väljer djur efter färg och ändå håller temperamentet på en bra nivå så får du just fina färger och okej/bra temperament. Men du kan bara förbättra temperamentet vid varje generation genom att i varje kull välja den med bäst temperament. Det är det som är temperamentsavla, att man avlar på temperament helt enkelt. Rent teoretiskt skulle det kunna bli så att i varje kull blir den gerbilen med finast färg också bäst temperamentsmässigt, men det är inte logiskt att tro att man kan hitta sånna gerbiler särskilt ofta.

Du kan alltså inte förbättra temperament utan antingen slumpen eller ren temperamentsavel. Och man kan inte förbättra allt på en gång, det är helt omöjligt.

Bra skrivet Emma!

Ang standad så måste jag bara säga att på de utställnignar jag har varit har alltid minst ett djur bitit domaren rejält och ändå inte diskvalificerats. Det tycker jag är helt fruktansvärt fel. Jag måste säga att det väger tyngre än färgen och typen på djuret, som någon människa har suttit och sagt att "såhär ska de se ut".

Mvh Tassy

#15, Bett tillåts inte alls i SGF i den grad du utger det att göra. I std görs en notering, och döms därefter. I pet är det samma där och kriterierna för temperament är förstås hårdare. Så vart du har sett detta vet jag inte men du kan garantera att bett noteras i bedömningssedlarna. Inbjudna utländska domare ombeds följa våra regler men om det efterlevs står jag inte för.

på utställningen i uppsala i år blev ena domaren biten så hon blödde. Vill du ha namn på domaren? isåfall skickar jag pm.

Jag vet vem som dömde på utställningen men PMar du namnet på gerbilen så kan jag ta reda på resultat och vad som står i bedömningssedeln. Däremot så kliar jag mig lite i huvudet om du inte har läst bedömningssedeln själv, då det knappast går att avgöra vad som hände annars? Låter lite väl mycket som ett försök att smutskasta. Jaja, detta var OT så folk kan väl återgå att diskutera temperament och standard.

Klia huvudet du, jag minns inte namnet på djuret, men ägaren däremot.

Jag smutskastar ingen, jag nämnde inte ens vilken förening det handlade om, den biten stod du för.

Jag är uppriktigt sagt jäkligt less på att bli påhoppad av er nu, jag har redan lämnat er förening, ni kan sluta hugga på allt jag skriver. Tack.

har inte läst bedömningssedeln, men det noterades alldeles säkert, men det var inte det jag sa heller, jag anser att om ett djur hugger så blodvite uppstår ska djuret diskvalificeras.

Jag inbillar mig att det har blivit annorlunda på utställningar… Det känns som om det som förut hette "vild/springing" numera heter "pigg" och det som var "nafsar/bits" numera är "smakar på domaren".
Hade en gerbil som jag såg nafsade domaren och jag tänkte "fasen också, där rök våra chanser…" och så placerade han sig! Det va t.o.m. i pet kan jag tillägga, inte för att det ska göra jättestor skillnad.
Säger ingen speciell förening för jag har ställt ut i både SGF och SHF så resten låter jag förbli osagt. Ingen behöver känna sig påhoppad.

Problemet med det här med färg/standard avel (för att återgå till trådens ämne) tror jag är att det bidrar till att vi sakta men säkert försämrar våra djur. Kolla på vilket djurslag som helst; råttor, möss, hundar… Gerbiler har lindriga problem just för att de inte har avlats på så länge. Som Terato sa så har många möss stora problem med saker som borde vara helt naturliga.
Bara det där med att gerbiler brukade leva i iaf 4-5 år… nu får jag höra att "det är ju jättebra!" att min gamla avelshane är 3år+ och fortfarande frisk. För det BORDE inte vara ovanligt men det blir mindre och mindre vanligt med gerbiler som blir över 4 år.

#19, Jag tolkade ditt inlägg som 'vad som helst tillåts på utställningar', och råkade bara veta vilken förening du är/var aktiv i. Så du kan tolka det hur du vill. Jag är bara intresserad av att sprida lite vettig kunskap och förmedla en mer korrekt bild.

#20 eftersom du också är aktiv i samma förening till viss del så ville jag också bara påpeka att de domare som är aktiva just nu anser sig tillräckligt kompetenta att bedöma aggressivt beteende, inom ramen av den tid de är i boxen och i handen. Vad är ren aggressivitet, vad är otålighet, vad är trötthet, vad är ohyfs(som ägaren själv hade kunnat korrigera bort med lättare metoder) brunstade djuret, är det ranglågt/ranghögt, etc. Vi inom gerbilhobbyn är alla fall lyckligt lottade att det faktiskt sällan finns rent dåligt beteende hos våra djur om man gämför med andra arters uppfödare som kan ha stora problem med temperament och aggressivitet. Det ligger helt enkelt inte i arten. För mig är gerbiler det lättaste djuret att läsa av då de sällan har särskilt många sinnesstämningar eller beteenden som inte överenskommer med deras kroppsspråk, rangstruktur och annat som får dem att fungera i deras flock. Jag grundar detta på i alla fall de djur jag ägt, fött upp och bedömt under mina år. Förmänskliga inte djuren och sätt mänskliga aspekter på dem, se dem för vad för art det är och vad som får dem att fungera i språk, flock och vad som är vettigt för dem och döm därefter. I den grad de bara går. Sådant är i alla fall viktigt för mig som uppfödare men också för jag tycker det är intressant med beteendestudier och beteendeanalyser. Så man kan ju också spekulera i 'vad är agressivitet och temperamentsproblem och inte'. Bara för att dra det upp till diskussion. Men ja nog med OT och annat nu i alla fall, ville bara kommentera detta.

Det här med temperament handlar ju också lite om vad man har för krav. Förmin del räcker det inte med att "de inte bits" och kan sitta stilla i handen. Lite mer än så kräver jag nog av ett sällskapsdjur. För mig räcker det inte med ett "okej" temperament.

#14 En uppfödare sade till mig en gång att det är ett jävulskap att välja ut de bästa avelsdjuren. Såhär ser det ut i en kull:

Unge ett har en fantastiskt bra och tät pälskvalitet men lite daskig i färgen och har dålig typ. Unge två har en fantastiskt vacker, djup pälsfärg men är glesare i pälsen och har ett dåligt temperament. Unge tre har stora vackra ögon och öron men helt ute och cyklar i färg- och pälsväg. Unge tre har en perfekt tan men inget mer. Unge fyra har ett fantastiskt temperament men ser inte mycket ut för världen. Unge nummer fem är bra i temperamentet och okej i standard men barberar sina framtassar.

Som sagt, temperamentsavlar man så slipper man ju fundera på standard. Precis som EmmaJo säger, hur stor är chansen att man lyckas "baka" ihop allt i samma paket, liksom? Och om man nu en dag skulle lyckas med det, ja då är det i princip förstört ändå nästa gång man ska para den avkomman för antagligen finns det inget att para med för att behålla allt! :P Jag menar itne att folk ska sluta avla på standard men efterlyser fler som temperamentsavlar! Det borde itne tillhära undantagsfallen, om ni förstår vad jag menar..

Även när det "bara" gäller att avla på temperament finns det massvis med aspekter. Hur djuret är mot människan, andra djur och mot sig själv. Stresstålighet, lugnhet och oräddhet. Ofta upplever jag att djur som är framåt och orädda kan vara lite springiga och ha svårt att sitta stilla. De lugna djuren tenderar att vara fegare. Men ofta snällare mot burkamrater än de tuffare djuren. Så även om man "bara" inriktar sig på temperament så får man en hel del som måste bakas ihop i samma paket ändå. Det är svårt, mycket svårt.. På toppen av det ska de även ha en god hälsa!

Jag har haft funderingar på att börja avla möss någon gång i framtiden när jag har utrymme och tid, lite mer kunskap, erfarenhet och en utvecklad avelsplan. Mina mål kommer att vara att ta fram friska, underbara, orädda, lätthanterliga och keliga sällskapsmöss där hanarna kan leva fredligt ihop hela livet. Jag kommer att få världens regnbågskullar och förmodligen småtypade möss. Men det är faktiskt något jag tycker är roligt och charmigt!

#21 Är inte aktiv i någon förening just nu. Och jag säger inte att domarna inte är kompetenta att avgöra skillnaden, jag berättade bara min synvinkel som kommit fram vid diskussioner med andra uppfödare… i båda föreningarna.
Men det är riktigt ointressant. Man kan knappt säga pip utan att någon förening tar åt sig längre. De som inte känner sig träffade som domare/uppfödare/utställare osv behöver inte ta åt sig och känner man sig träffad har väl det en anledning.

#22 Håller med om allt du säger. :)