Mina små gerbiler, Gråis och Svartis, finns inte längre på jorden. Både slutade sina dagar förra året, en helt vanlig dag, men ändå så… overklig. Både blev dom såna dära tantar, som alla djur borde få bli, och dog en så smärtfri död man kan dö. Svartis blev över 3 ½, och Gråis över 4:a… Jag hade länge längtat efter ett djur, och i början av ettan blev drömmen sann. Jag minns fortafarande när jag satt med den där lilla kartongen i känet och försökte vara så stilla som möjligt. Jag minns fortfarande hur jag försökte tämja dom, och hur glad jag blev när dom vågade komma fram och ta ett solrosfrö ur handen. Jag minns fortfarande när Gråis gjorde en volt ner från sängen och landade på en kudde. Men nu finns dom inte längre. Jag minns när jag gick med Svartis innanför tröjan, i regnat, gråtandes. Jag minns när jag gick med Gråis, på samma sätt. Det var den hemskaste stunden i mitt liv. När mamma grävde en grop, på det allra vackraste stället på vår kolonitomt. Där vilar dom, bredvid varandra, bland alla blommorna, på den vackraste platsen. Nya djur har flyttat in, men aldrig, aldrig att jag glömmer mina små änglar, Gråis och Svartis.