#0: jag älskar gerbiler, så jag säger gerbiler! 😉 Men jag har också bara haft gerbil och dvärghamster själv. Jag skulle vilja ha marsvin eller kanon någon dag, men för min del är det höet som är en nackdel (allergi).

Gerbiler är ju olika små personligheter, jag har också haft lite mer kaosiga gerbiler och lydigare gerbiler. Just nu har jag en dam som är så lydig att jag blir helt paff. Hon springer lös i lägenheten var dag och går, eller gnager, aldrig på något jag sagt "försiktigt" åt. Jag tycker att gerbiler kan vara lite som, väldigt små, hundar. De kan givetvis inte följa med på promenad, men de är väldigt roliga och smarta. Jag brukar träna lydnad med mina. Det första de får lära sig är "försiktigt" och inkallning. Just för att de ska veta om det är farligt att få någonstans, om det är något man inte ska tugga på och för att de ska komma när jag kallar. Sen lär de sig en väldig massa andra ord och meningar också, en annan väldigt bra är "ska jag lyfta dig?". Det gör att de står och tjatar om att man ska ta upp dem i handen för handen = godis och lek/kan ta dem till olika platser.
Att de nafsar lite brukar antingen vara för att de tror att man har godis i handen (man luktar gott), eller som en varning att de inte gillar vad man gör. Jag har alltid en "nafsperiod" i början med nya gerbiler, de blir ivriga för att de brukar få godis. Men efter en tid lär de sig att när jag säger "nu är det slut/det är inget i handen" och då slutar de nafsa/smaka (om man inte måste ge dem någon äcklig medicin eller liknande då).
Jag tror att många tror att gerbiler kan vara lite så som du beskriver reptiler, men jag upplever att de behöver både fysiskt och psykisk aktivitet. Precis som hundar har alla mina älskat att få lära sig tricks osv, eller att man leker med dem. Men precis som hundar kan de behöva lära sig lite gränser också för att undvika totalt kaos. 😄