Den här tråden har egentligen inget tydligt ämne eller frågeställning. Jag känner mig bara så himla ledsen just nu…😭

Inatt gick min yngsta gerbil bort (knappt två år gammal) och jag känner mig som världens sämsta matte och människa.
Vi var förkylda alla tre för ett tag sen, jag torkade snor och höll lite extra koll på dem under den tiden. De nyste och var lite trötta men piggnade snart till, trodde jag.
Iris var snorig lite längre än Humla, precis som vid en envis förkylning. Men den senaste veckan slutade hon snora helt och verkade pigg igen. Därför kom det som en chock när hon insjuknade rejält i torsdags kväll. Hon blev superhängig och när jag hörde att hennes andetag började klicka kopplade jag ihop det med att jag läst att det är ett tecken på lunginflammation. Så igår var vi akut hos veterinären och Iris fick med sig antibiotika hem för någon vecka framåt.
Hon var så otroligt duktig hos doktorn och när jag såg att hon fick i sig lite godis och vi fick med oss medicin hem kändes allting lite ljusare. Jag trodde att hon skulle klara sig… 😢
Jag tycker att jag brukar ha så mycket koll, jag är med nästan hela dagarna eftersom jag är sjukskriven. Men ändå så förstod jag inte alls att hon i själva verket höll på att bli sämre. Så jag känner mig som världens sämsta matte och ifrågasätter om jag borde ha gerbiler alls nu.
För Iris var fantastisk, så otroligt snäll, smart och glad! Hon älskade att gräva och att lära sig nya saker. Hon älskade att höra att hon var duktig. Och hon älskade att bada så pälsen glänste på henne. Jag höll därför på att göra iordning ett skåp till dem, köpt på second hand. De skulle få fyra rum, varav ett skulle bestå av ett gigantiskt sandbad till Iris. De skulle fått det i julklapp.
Hennes mamma, Humla, har putsat och pysslat om henne till sista andetaget. 💔