Har precis begravt min lilla Luna på ett ställe där det snart kommer växa fina röda blommor, som det brukar göra varje år. 

Jag såg henne röra sig konstigt i buren. Det såg ut som att hon satt fast så jag tog upp henne, men hon bara låg och skaka och sprattla i handen. Jag förstog direkt att hon höll på att dö så jag försökte bara lugna henne och trösta henne. 

Som tur var så var min kompis hemma hos mig då. Jag hoppades att hon snart skulle somna av sig själv, men efter några minuter förstod jag att det skulle ta tid. Så vi gick ut och min kompis fick avliva henne. Skulle aldrig klara av det själv, även fast vi har lärt oss hur man gör i skolan, hon var ju min lilla Luna. Jag visste ju att vi var tvugna för jag ville inte se henne lida mer. 

Sen lade vi henne i en liten äggkartong med papper och lite spån från buren och så begravde jag henne. 

Jag har fått lära mig att livet är sånt, djur dör och man måste vara stark och klara sånt här, men när vi skulle avliva henne bröt jag ihop. Det är okej att gråta när någon man älskar dör.  

Nu har jag kvar hennes lilla dotter, Sheba. Hon som redan är en liten nervig och feg gerbil, hon kommer bli förkrossad. Hon springer redan runt i buren och letar efter sin mamma. Jag kan ju inte tala om för henne att hon inte kommer tillbaka. Hon ser så rädd ut, bara springer runt och luktar, min lilla sötnos. Det är hjärtkrossande att se henne så desperat efter sin bästa vän.  

Nu blev det ett långt inlägg, men jag behövde få skriva av mig. 

Vila i frid Luna, jag kommer sakna dig min lilla knasboll.